18:15:46
Dag 89-94 - Hjärnan vill så gärna
Vad gör man när hjärnan helt enkelt inte orkar mer men kroppen vill fortsätta kämpa på.
Utdrag ur ”Hjärnan vill så gärna”:
Hjärnan hade en dröm, en dagdröm om att dagen enbart skulle vara en dröm. Den skulle sakta men säkert övertala ögonlocken att stänga tidigare än vanligt, parkera resten av kroppen på en lagom bekväm viloplats, sedan skulle den stänga av... allt.
Den skulle sova, sova, vila, drömma... den skulle drömma... nattdrömmar.
Dagdrömmen om en nattdröm var nog ingenting annat än en dröm, men hjärnan vägrade ge upp.
Den ringde till ögonlockens ”vev-karl”, som förklarade, vänligt men bestämt, att det omöjligt skulle vara tillåtet att veva ner och stänga ögonlocken så här tidigt på dygnet. Det var ju fortfarande ljust ute och middagen hade ju inte ens passerats.
Hjärnan blev arg över vev-karlens omöjliga uppträdande och beslöt sig för att tvångsparkera kroppen i närmaste soffa ändå. Det där med ögonlock var ju liksom en principsak, så det kunde allt vänta.
Efter ca: fem minuters ansträngning låg nu kroppen där i soffan. Nerbäddad under en filt och med en riktigt mysig kudde som stöd för det fina, beskyddande skallbenet. Hjärnan drog i några fler reglage, saktade ner pulsen, stängde av ljudsuppfattningen och slog över till förberedande-sovläge.
Det enda som återstod nu var att, på något vis, stänga ögonlocken ändå så att hjärnan kunde trycka på den sista knappen... drömmar.
Hjärnan längtade så, men vev-karlen hade ju förklarat att det var fullkomligt omöjligt.
Då kom hjärnan plötsligt på den briljanta idén att slå på drömmarna ändå. För om den skulle göra det så var ju vev-karlen helt enkelt TVUNGEN att veva ner ögonlocken. Annars skulle ju hela människan bli tokig och tappa verklighetsuppfattningen helt och hållet.
Hjärnan gjorde som planerat och mycket riktigt gjorde även vev-karlen det som väntats. Ögonlocken stängdes.
Plötsligt åker ögonlocken upp igen, vev-karlen har dragit i nödöppningen. Hjärnan faller omkull och slår, av misstag, av drömmarna, pulsen skjuter i höjden och kroppen hänger på. Hela människans världsbild har nu vänts upp och ner inom loppet av några sekunder.
Hjärnan skäms över sitt dumdristiga beteende men har samtidigt lärt sig en läxa.
Det man drömmer om kommer, man måste bara vänta till rätt tidpunkt.
Och som ni kanske förstår så var det här precis vad som hände mig nyss. Det har hänt mig de senaste två dagarna också. Jag har varit så fruktansvärt slut i huvudet när jag kommer hem om dagarna att jag blir lite rädd för mig själv. Jag är fortfarande jätte trött, men på något vis så har jag lyckats tvinga mig själv att köra vidare... än så länge. Vi får väl se hur länge det håller i sig, men det här känns ju himla konstigt... och onödigt.
Var är energin när man behöver den?