Kampen mot det vita guldet

Jag tänker berätta något som de flesta som känner mig antagligen redan vet. Jag tänker berätta något som tynger mig varje dag och som har, sedan början på 2009, har varit, för mig, ett stundvis helvete. Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig utan bara för att jag känner att jag behöver lätta på hjärtat en aning. För jag är så jävla trött på det här nu. Det gör så jävla ont.

Sen 2007 hade jag haft fullt upp i musikernas vimmel av feta gig, strålkastare och svettiga replokaler. Jag var sångerska och basist i rockbandet Wrong Channel. Vi var visserligen unga och ”oerfarna”, som vissa nog skulle uttrycka det, men vi hade viljan, glöden och målen. Ingenting var omöjligt.

Vi reste runt i Sverige och satte vårt namn på kartan. Vi delade blod, svett och tårar tillsammans, ja.. vi delade allt. Tiden gick och vi fick allt mer skinn på näsan och det började faktiskt gå riktigt bra för oss.

Sen i mars 2009 så kom den där dagen som, om jag hade kunnat, gärna hade tagit bort ur mitt liv. Vi höll på att packa trumsetet för ett gig vi skulle ha senare dagen efter. Jag vet inte om ni vet hur ett trumset ser ut (jag tänker inte gå in i detalj heller för då är det säkert någon ”trumkritiker” som slår mig på fingrarna) men det har i alla fall en stor bastrumma som står på golvet och sen så hänger det två s.k. hängpukor ovanpå som båda är ganska så små och väger nästan ingenting. Inte enligt mig i alla fall. Tyvärr så tyckte inte min rygg samma sak.

Vi hade inte så mycket kvar att lasta in i bilen, jag springer ner för att hämta de ”små” hängpukorna som låg nerplockade på golvet i replokalen. Jag lyfter den minsta av dem och... PANG! Ryggen smäller till och jag faller till golvet skrikandes. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt och jag ligger på golvet och skriker och gråter för det gör bara så j*vla ONT! Mina bandkollegor blir lika förvirrade som jag. Jag visste inte vad det var, men något var jävligt fel. Efter en stund kommer mamma och hämtar mig. Jag sätter mig i bilen, vi åker hem.

Den sommaren kunde jag inte dra bak mitt högra ben längre än ca: 1 decimeter från stående position vilket gjorde det väldigt jobbigt att gå. Det tog mer än dubbelt så lång tid att ta sig framåt, men det skulle gå. Det hade jag gett mig f*n på. Tiden gick, jag åkte runt på fler och fler äventyr med bandet. Vi såg nästan Sveriges alla hörn. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont till och från men värktabletterna, sjukgymnastiken och det faktum att jag faktiskt brann så mycket för musiken gjorde det värt att fortsätta ändå. Vad var då felet? Det var det ingen som kunde svara på tydligen.

Det var inte förrän på vintern 2011 som jag fick en remiss och blev skickad på magnetröntgen. Vid det här laget hade jag så fruktansvärt ont när jag exempelvis låg på sidan, att jag behövde hjälp att komma upp. Jag minns att jag gick på en av Faluns gator när plötsligt telefonen ringer. Jag svarar och det är min läkare. Han förklarar att röntgenbilderna har kommit och att man på bilderna tydligt kan se att jag har diskbråck. Min första tanke var, jag visste det. Jag hade haft mina aningar men läkarna kunde ju inte ge något svar. Trots allt så är det ju dom som ska ”veta” sånt här, inte jag. Jag fick en chock till en början, men det som jag reagerade mest på var att han inte sa att jag hade fått ETT diskbråck, utan att jag hade ett flertal över hela ryggen. Idag så ångrar jag lite att jag inte frågade lite mer specifikt om HUR många det egentligen rörde sig om, men i dagsläget spelar det ingen roll.

Åren fortsatte, smärtan fanns kvar men den hade nu blivit mer av min vardag. Ryggen, mer specifikt, ländryggen värkte något så fruktansvärt och till råga på allt så var det som att smärtan spred sig med tiden. Jag vet att diskbråck har en tendens att stråla ut i både armar och ben , den smärtan känner jag också till. Men den smärtan som nu började knacka på var ingen strålande smärta. Den här smärtan kändes som gift. Gift i hela kroppen.

2013 öppnade Wrong Channel upp hela Sabaton Open Air i Falun och vi gjorde det som att det var sista dagen av våra liv. Det var det kanske till viss del. Inte våra liv, men Wrong Channel hade sett sin sista dag i rampljuset. Många säger att det är bättre att sluta när man ligger på topp än att vänta på att man når botten igen. För mig var den botten redan nådd, spelningen med Wrong Channel var ett ljus från ovan.

Tre månader tidigare hade vi haft en annan spelning, även den i Falun. Det var fullt ös och skitkul! Det här var dagen då min axel pajade. Jag har sen den här dagen haft liknande problem med axeln, precis som med ländryggen så jag blev lite av en stammis på vårdcentralen ett tag i hopp om att dom kunde hjälpa mig reda ut vad det var som gjorde så fruktansvärt ont. Jag gick till läkare, sjukgymnaster, fick smärtstillande o.s.v. MEN det är fortfarande inte det här som stör mig som mest.

Som jag sa så hade jag redan efter en stund med diskbråck börjat känna av det där giftet i kroppen. Året är nu 2016 och det där ”giftet” visar sig nu tydligare än någonsin. Det värker i nästan varenda muskel i kroppen och tar upp stora delar av min dagliga energi. Jag har svårt att sova på nätterna för, hör och häpna, dom där smärtstillande jag fått har ALDRIG fungerat! Jag har tagit dom sen jag fick diskbråck och ätit dom i flera år utan att de faktiskt har hjälpt. Jag har väl bara hoppats. Hoppats så j*vla mycket.

Jag tar dom inte längre. För, som jag sa, så hjälper dom inte. Oavsett om jag stoppar i mig piller efter piller så har jag fortfarande något så jävelusiskt ont att jag ibland bara vill hugga av allt det onda och kasta det till botten av jordens avgrund.

En annan sak som jag, tyvärr, har fått erfara också är att efter att jag nu har slutat med socker har betydligt ondare än vad jag har haft tidigare. Jag vill inte säga att sockret har vart min medicin, men jag har en diffus teori om att den har varit ”smärtdämpande”. Hur det än är så har det ju vart lätt att proppa i sig ett glasspaket eller en påse godis när det gjort som ondast, för då tycker man lite ”synd” om sig själv. Nu när jag har slutat med sockret så är det nog det som är värst. Sötsuget kan jag ”leva” med. Hur irriterande det än må vara ibland. Men ont i kroppen, det tror jag inte ens jag önskar min värsta fiende.

Jag har besökt läkare efter läkare och berättat hur jag känner och hur jävla ont jag har. Jag har fått förklaring efter förklaring, men ingen är rimlig.

Det kanske är mensvärk.

-       Man går väl för f*n inte och har mensvärk 365 dagar om året! Och om man gör det så är väl något fel ändå?!

Du kanske är deprimerad.

-       Ja, det måste vara orsaken till att allt i kroppen känns som om jag druckit syra och låter det penetrera varenda ven i kroppen. Och när jag blir glad skiter jag sockervadd. För det är ju så kroppen fungerar.

Du kanske inte har sovit tillräckligt.

-       Varför tror ni jag är här för?

Du kanske har en inflammation i kroppen.

-       Hmm... intressant. FÖR DET HAR NI SAGT som förslag, jag vet inte  hur många gånger nu och tabletterna jag får FUNKAR INTE!

Trivs du med din partner. Är han snäll mot dig?

-       Give me a break... * suck *

Jag vet inte hur många olika antaganden och förklaringar jag har fått men ingenting har lett mig framåt. Det tas lite blodprover hit och andra prover dit men allt är ”normalt”. Men lik förbannat så har jag ont!

Jag har legat hemma sen i söndags, (bortsett från idag då jag faktiskt tvingade mig själv till skolan) för hur jag än vrider och vänder på mitt levnadssätt så gör det ont. Jag vaknar på nätterna för att det ”svider” i kroppen. Det känns som att jag sprungit ett maraton när jag kommit upp för trapporna i trapphuset. Musklerna värker och när jag försöker massera så kommer det sådana hemska eftersmärtor som nästan gör ondare än själva smärtan. Jag har levt med det här dag in och dag ut sen i mars 2009. Det är snart sju år sedan och från början var det ”bara” ett diskbråck i ländryggen. Nu smärtar det över hela mig. Jag är som sagt så jävla trött på det här. Jävligt trött på att gå runt och ha ont, men mest trött på att aldrig få veta VARFÖR det gör så jävla ont.

Jag satt och surfade runt lite på datorn nu när jag kom hem från skolan och råkade, av en slump, komma in på ett forum där en kvinna beskriver sina symptom och vill ha hjälp. Det var som att läsa något jag själv hade kunnat skriva och jag kände igen mig så väl att jag inte kunde låta bli att släppa en tår. Hela tråden handlade om fibromyalgi. Längre ner rekommenderade kvinnan att ta kontakt med vårdcentralen och be dom skicka en remiss till Skönviks rehabcenter, där dom handskas med smärtrehabilitering. Jag hade aldrig hört talas om det här stället förut och nu när jag har läst på lite grann så känns det här precis som det jag har letat efter. Jag säger inte att jag HAR fibromyalgi, men OM jag har det så vill jag gärna veta det. NU, gärna för sju år sedan.

I morgon tänker jag ringa vårdcentralen och be om en fibromyalgiutredning och berätta att jag gärna vill komma till Skönvik. Ber dom mig att ta en Ipren och ringa på måndag istället så ska dom får se på f*n. Jag orkar inte med det här längre. Jag vill ha svar, jag vill ha hjälp.

Jag vet inte om jag ska tacka dig för att du läst dig fram ända hit eller om jag ska be om ursäkt för att jag ens skrivit den här fruktansvärt tråkiga texten fylld med gnäll.

Hur som helst så har jag fått skriva av mig lite nu. Tack. Det kändes skönt.