Kampen mot det vita guldet

 

Jag har suttit inlåst på den här kåken i snart två år nu. Jag trodde att jag skulle få leva ensam med dessa nedrans fångvaktare tills döden skiljer oss åt. Nog för att de är två väldigt trevliga typer som, trots min position, ger mig husrum och mat för dagen. Här har jag vankat dag ut och dag in. Plötsligt en dag så får jag syn på fångtransporten.

 

-Är det dags för omplacering redan? tänker jag.

 

Transporten stannar och när dörrarna öppnas får jag syn på henne. Jag blir till en början alldeles skräckslagen och vill inget annat än att krypa ner under sängen i min cell. Men fångvaktarna håller mig tillbaka. Eller de snarare ockuperade hela utgången med sina extrakilon så att det var näst intill omöjligt att fly.

 

Nu så här i efterhand så förstår jag inte vad det var jag var så rädd för. Första natten och nästan hela dagen med den nya fången har passerat. Hon låg och skrek hela natten så att fångvaktarna var tvungna att stänga ut henne från avdelningen. För mig spelar det förstås ingen större roll då jag ändå är vaken om nätterna. Men detta ständiga jämmer gör mig en aning nervös.

 

Vad är det hon har gjort egentligen, vem är hon och vad gör hon här?

 

 

Efter att ha bytt fångtransport någon gång vid ett-tiden igår kände jag mig helt färdig, speciellt med tanke på den långa resan jag gjort. När jag anlände till det nya stället så kändes allting väldigt konstigt. I jämförelse med den gamla kåken som var fullsatt, fanns här nu endast en annan fånge och så jag såklart.Hade jag skickats till en sån där specialanstalt för speciella fall? Vad hade då han gjort för att få sitta här. 

 

Och fångvaktarna sen, dom är en aning närgångna och stirrar på mig konstant. Vad tror dom att jag sitter inne för egentligen?

 

Gårdagen var fylld av skräckblandad förtsjusning men natten var ett rent helvete. Jag lyckades smita in i fångvaktarnas egna avdelning, där gömde jag mig under en av sängarna. Sen när mörkret började falla så insåg jag att jag inte ritkigt tyckte om hela grejen med att vara så här ensam utan att veta vart jag var eller varför. Jag fick panik, skrek för full hals. Jag vet inte riktigt vad jag ville åstadkomma med detta men det fungerade i alla fall.

 

Trodde jag i alla fall fram tills det att fångvaktarna kastade ut mig från avdelningen. Nu har snart även en hel dag gått. Jag har träffat den där andra fången. Han stirrar på mig han också, jag får en känsla av att han aldrig träffat någon jämlike förut. Inte så konstigt kanske med tanke på att han verkar ha suttit här hela sitt liv.

Men nog är jag fortsatt fundersam över vart det är jag har hamnat, vem den där mystiske andre fången är och vad fångvaktarna är för ena sjuka typer.

 

Här får man tydligen gå lite som man vill. Inte mig emot, men nog är det himla konstigt måste jag säga.

 

 

Då var det hela överstökat. Transporten av den nya fången gick som planerat och den första natten har gått näst intill smärtfritt. Hon lyckades smita in på avdelningen och gömma sig under en av sängarna för att sedan vråla hela natten. Vi har haft en diskussion kring nykomlingen och börjar fundera om hon hör saker. Någonting står inte rätt till. Fast och andra sidan så är det kanske så man beeter sig med en sådan bakgrund.

 

En hel dag har snart passerat och den nya fången har fått träffa vår gamla stammis. Ja, eller stammis och stammis, han liksom bor ju här nu.

Det ska blir väldigt spännande att få höra hennes historia om vem hon är, vad hon gör här och vad hon tänker egentligen om framtiden.

 

Ja ja, hur som helst så har vi ju gott om tid på oss. För de båda är inne på livstid.