20:38:06
Dag 75-79 - Nej
Det känns skönt när man kan säga nej. Vara helt ärlig mot sig själv och resten av världen och verkligen mena det man säger. Man säger nej.
Att säga nej till något, som förr var näst intill omöjligt, känns lite konstigt. Inte konstigt som att det skulle vara något negativt. Utan tvärtom, när man äntligen har kommit till den punkten att man klarar av det. Något man alltid har velat men som samtidigt har känts så ”fel”.
Vad är det jag då har sagt nej till? Jo förstår ni, idag sa jag nej till två saker...
En portion extra av påskmaten PLUS efterrätten som bestod av minst två färgglada sockerbomber av något slag (det var säkert cheesecake eller något liknande) och en massa frukt. Frukten hade jag såklart kunnat ta en smakbit av men jag var bara inte det minsta sugen.
Så jag tittade på mig själv och sa:
-Näh du Sandra, vi skiter i det här och går och gör något vettigt istället va?
-Ja, det gör vi, svarade jag.
Nu kanske du har läst så här långt och tänker:
- Mäh, var det inte mer dramatiskt än så här?
Nej, för tänk er att det inte var det. Men det är i alla fall tillräckligt dramatiskt för min egen del. Om den här situationen uppstått tidigare så... jo, men det har den ju faktiskt.
Likt i år så var det såklart påsk även förra året. Och som vanligt så betyder även det att det bli traditionell påsklunch på skolan. Det var uppdukat med MÄNGDER av mat. Ägghalvor, skinka, jansson, rökt lax, gravad lax, sill, sallad ja... allt sånt där man tydligen ska ha på ett påskbord och som man bara inte kan låta bli att ta lite FÖR mycket av.
Hur som helst, jag tog en tallrik mat och tyckte att det var SÅ GOTT! Och eftersom jag kämpat så hårt med studerandet på förmiddagen så tyckte jag att jag förtjänade en portion till, det kunde jag väl UNNA mig. Så jag tog en portion till, satt och jäste på stolen en stund och laddade inför efterrätten. Och som de flesta vet så är det busenkelt att äta sötsaker efter maten, oavsett hur mycket man proppat i sig innan. Så jag gjorde det.
Ja, det var ju nice. Mätt och belåten, samt en aning sprängd inifrån, begav jag mig tillbaka upp till skolan för att fortsätta lektionerna. Halvvägs upp till skolan stannar jag upp och hör en röst tala till mig. En röst som visar sig vara min kära vän Magen.
Magen tittar på mig besviket en stund innan den utbrister:
- Vad fan håller du på med?! Ja, jag vet att jag skrek och gnällde lite lagom mycket före lunch, men jag var ju så himla hungrig. Det är inte mitt fel att du äter dåligt med frukost på morgonen.
-Förlåt, men det var ju bara så himla GOTT!
-Ja, det brukar låta så ja, när ska du lära dig att äta sakta och sluta äta när du är mätt?!
Magen suckar.
Idag, i stort sett ett helt år senare så är magen glad igen. Nu behöver den inte skälla på mig längre, åtminstone inte lika ofta. Nog händer det fortfarande att jag råkar äta lite för mycket ibland och får ångra det efteråt. Men allt känns lättare nu.
Nu när jag lärt mig att säga nej.